Grundläggande jordning och kompositionsstatus för transformatorkärnor

Transformatorkärnor består huvudsakligen av kiselstål under tillverkningen. För att minska virvelströmmar i viss utsträckning finns det ett specifikt isolationsmotstånd mellan plåtarna. Emellertid, på grund av den extremt stora kapacitansen mellan arken, kan arken anses vara elektriskt anslutna i ett alternerande elektriskt fält. Därför är det tillräckligt att jorda kärnan vid en enda punkt för att klämma in potentialen för hela de staplade lamineringarna till jordpotential.

Om kärnan eller dess metallkomponenter är jordade vid två eller flera punkter (flerpunktsjordning), kommer en sluten slinga att bildas mellan jordningspunkterna. Denna slinga länkar samman en del av det magnetiska flödet, inducerar en elektromotorisk kraft (EMF) och skapar en cirkulerande ström. Detta kan leda till lokal överhettning och till och med bränna ut kärnan.

Nyckelpunkter för jordning av transformatorkärna

1. Installera en separat jordledning för okklämmorna. Om kärnan av misstag kommer i kontakt med den övre klämman och orsakar ett flerpunkts jordningsfel, kommer felströmmen endast att cirkulera inom kärnan och klämman. Utan en separat ledning kommer ingen ström att flöda genom kärnans jordledning, vilket kan leda till att underhållspersonal av misstag tror att det inte finns något fel. Genom att installera en separat ledning kommer all kontakt mellan kärnan och klämman att bilda en slinga genom de två externa jordledningarna, vilket gör att jordningsströmmen kan detekteras externt noggrant.

2. Placera kärnjordsshunten i mitten av okets tvärsnitt. Med denna placering kommer den inducerade spänningen i slingan att vara endast 1/4 av varvspänningen, oavsett placeringen av de isolerande bultarna på okbindningsbanden eller placeringen av feljordningspunkten. Följaktligen kommer jordströmmen att begränsas till bara några ampere, vilket är betydligt lägre än när jordningsshunten placeras i andra positioner.